Planeter

En planet är ett rundfomat klot som kretsar kring en stjärna (det finns även system med två solar). Långt från alla stjärnor har dock planetsystem och numera beräknas det finnas planeter kring omkring 10 % av universums stjärnor.

Grundläggande fakta

Ordet planet kommer från det grekiska plaʹnētes som betyder ”vandrare”. Ordet har sedan via latinets planeʹtae fått betydelsen vandringsstjärnor då de ser ut som stjärnor på natthimlen som ”vandrar” då de från jordens synfält skiftar positioner betydligt snabbare än de avlägsna stjärnorna.

En planet är uppbyggd av sten, metall samt vatten, is eller gas. Främst skiljer man på stenplaneter och gasplaneter. Stenplaneter är planeter som jorden och Mars medan Jupiter och Saturnus är två exempel på gasplaneter.

De flesta planeter har inte vatten överhuvudtaget, åtminstone inte i flytande form. Oftast befinner sig planeten på ett så pass långt avstånd från stjärnan att flytande vatten inte är en möjlighet. Gasplaneter har ingen fast yta. Vad som också utmärker dem är ett ringsystem av stoft som går i omloppsbana runt himlakroppen. Ett sådant ringsystem är framför allt synligt kring Saturnus. Gasplaneterna har täta skikt av atmosfär som skapats genom att de stora kropparnas gravitation dragit till sig mängder av gas i samband med planeternas tillkomst.

En sak som utmärker planeter är att de är sfäriska, klotformade. När en himlakropp blir tillräckligt stor kommer dess egen gravitationskraft att pressa inåt från dess yta mot kroppens centrum, vilket med skapar former ett klot. Den sfäriska formen är inte alltid helt regelbunden. Genom att planeten roterar uppstår ett tryck från insidan som gör att planeten tenderar att bukta ut något vid sin ekvator. 

Uppkomst

Planeter tros ha bildats av överblivet material, planetesimaler, i bildningen av stjärnor som klumpats samman till protoplaneter och med tiden formas runda av gravitationen (förutsatt de uppnår en viss storlek) och hamnat i rotationsbanor kring solen. Det sker inte alltid under lugna former, en del planeter kan i stället för att hamna i en stabil omloppsbana krascha in i solen eller slungas ut från solsystemet.

Planeternas banor

Planeternas banor kring solen är inte cirkulära som länge troddes utan elliptiska. Detta påvisades först av astronomen Johannes Kepler på 1600-talet. Vad som också först påvisades av Kepler var att planeterna rörde sig fortare när deras position var närmare solen.

Att planeter går i bana kring solen och rör sig linjärt och inte kastas omkring oförutsägbart i rymden visste man dock inte förrän Newton på andra hälften av 1600-talet lagt fram sina teorier om tyngdlagen. Newtons tyngdlag förutsade gravitationen som den faktor som håller planeterna och andra himlakroppar kring en större fast i omloppsbana.

Dvärgplaneter

Dvärgplaneter (eller småplaneter) är en kategori där bland annat Pluto ingår. Vad som definierar en dvärgplanet är att den är tillräcklig stor för att formas till ett runt klot av sin egen gravitation, men inte tillräckligt stort för att rensa undan sin omloppsbana från planetesimaler.

Den största av de funna dvärgplaneterna är Eris. Den är belägen tre gånger längre ut i solsystemet än Pluto och behöver 557 för att gå ett varv runt solen. Den har en måne, Dysnomia.

En annan av de kända småplaneterna är Ceres belägen mellan Mars och Jupiter med en diameter på cirka 1000 km. Den upptäcktes 1801 och betecknades först som en asteroid, den allra första upptäckta asteroiden. 

Exoplaneter

Ordet exoplanet är en hopsättning av exo- (prefix för utanför) och planet. De definieras av att vara planeter i omloppsbana kring en sol utanför vårt eget solsystem.

Första exoplaneten upptäcktes 1995 cirka 60 ljusår bort från jorden. Idag har tusentals exoplaneter upptäckts. En del av dessa är jordlika och potentiella att hysa möjligheter för liv. Det är oftast omöjligt att direkt med observatorier se exoplaneterna och vad som finns på ytan, men de största teleskopen kan ta bilder av exoplaneter förutsatt att de är tillräckligt stora och att deras position är sådan att den näraliggande stjärnan är tillräckligt nära för att dess ljus ska reflektera planeten, men inte så nära att planeten helt upptas av stjärnans ljus.

Exoplaneter är vida omtalade då det kan finnas möjligheter att liv uppstått på några av dessa. För att kunna hysa liv måste flera grundförutsättningar uppnås:

• En stabil och lagom temperatur.
• Den stjärna de kretsar kring bör vara en typ som har lång livstid, särskilt för att evolutionen ska låta mer komplexa livsformer bli till.
• En nästan rund omloppsbana kring stjärnan i stället för en alltför elliptisk som bland annat medför stora temperaturskillnader.
• Planeten kan inte vara för liten då den inte kommer att kunna hålla kvar vatten eller en tillräckligt tjock atmosfär.
• Ett skyddade magnetfält.

Den zon som ligger på ett visst avstånd från stjärnan och utgör förutsättningar för temperaturer som kan skänka flytande vatten och liv är relativt smal och en eller högst två sådana planeter är troliga att finnas i ett solsystem. (Ett undantag från detta är månar som kretsar kring större planeter och kan finnas utanför den egentliga beboliga zonen då den större planeten kan höja temperaturen genom dess starka tidvattenkrafter.)

Hyceanplaneter

Namnet är en hopsättning av engelskans hydrogen och ocean för väte respektive hav. Det rör sig om planater som är täckta av hav och vars atmosfär främst består av väte. Att det finns flytande vatten är förutsättning för organiskt liv i den form vi känner det och därför anses dessa planeter intressanta ur perspektivet om möjligheter till liv i rymden.

Det mest troliga organiska liv som kan finnas på hyceanplaneter är mikrober eftersom planeterna i stort sett saknar syre, vilket är nödvändigt för att mer avancerade livsformer ska existera.