Jorden som vi bebor ligger som tredje planet från solen. Himlakroppen som också kallas Tellus består av främst sten och metall och skyddas av strålning och partiklar från solen och solvinden med en atmosfär och ett magnetfält.
Jordens ålder uppskattas till cirka 4,6 miljarder år. Det är en geologisk aktiv himlakropp och en himlakropp med organiskt liv tack vare att den ligger i den beboeliga zonen i solsystemet.
Under jordens barndom efter det stora bombardemanget upphört täcktes jordklotet av ett hav, fast utan de djup som idag finns i världshaven. Det är osäkert hur länge hav funnits på jorden, men enligt uppskattning bör de åtminstone ha funnits i 3,5 miljarder år. Redan vid denna tid uppstod de första organismerna som skulle ge jordens atmosfär sitt syre. Den första atmosfären skulle försvinna, men organismernas nya gaser från den svalnande jordkroppens inre skulle samlas i ett nytt luftskikt. Den syrehalt som finns i luften anses vara precis lagom, om den ökat skulle risken för skogsbränder snabbt mångfaldigas.
För omkring 3 miljarder år sedan steg land upp ur havet (eventuellt fanns mindre öar utspridda under tidigare), och under ett förlopp som tog miljarder år skulle de första kontinenterna bildas för att under cykliska processer slås samman och splittras genom kontinentaldriften. På grund av den geologiska aktiviteten som gör att ytans utseende förändras vet vi inte mycket om hur jorden såg ut under de första miljarderna av jordens nästa fem miljarder år långa existens.
Kontinentaldrift innebär att stora landmassor, tektoniska plattor, inklusive hela kontinenter förflyttas över jorden om än i mycket liten hastighet (rörelsen utgörs av några centimeter per år). Det som skapar driften är radioaktivitet i planetens inre. Processer medför att kontinenternas förhållande förändras över lång tid samt att nya hav och bergskedjor uppstår. Eftersom jordskorpans rörelser påverkar klimat och miljö har den också bidraget till att föra evolutionen i olika riktningar. Kontinentaldrift framtvingar en dynamisk evolution då livet oftare måste anpassa sig.
Till kontinentaldriften bidrar en undre kraft som verkar till att stora landmassor delas upp i mindre genom att det lagras värme under kontinenten som hindras från att stiga upp, men med tiden orsakar sprickor. Om 150 miljoner år beräknas Afrika och Eurasien ha sammanförts i en superkontinent, vilken redan getts ett namn: Pangea Ultima. Om ytterligare 100 miljoner år beräknas denna kontinent ha sammanförts med den amerikanska.
Den arkaiska eran varade till och med ca 2,5 miljarder år sedan. Under denna period finns det kontinenter som gör att havsbottnar pressas nedåt och blir behållare för vattenoceaner medan bergskedjor pressas uppåt och reser sig mot skyn.
Bland de första namngivna kontinenterna är Gondwana och Laurasien som bildades för omkring 400 miljoner år sedan. Dessa drevs mot varandra och för omkring 300 miljoner år sedan bilda Pangea, en enda superkontinent omgiven av världshavet (Panthalassa). Det fanns vid denna tid liv i vattnet och på land där landmassan bland annat utgjordes av ormbunksskogar och träsk.
Pangea är urkontinenten för den geografiska värld vi idag känner. För omkring 200 miljoner år splittrades den och formade de kontinenter som vi idag känner som Sydamerika, Afrika, Antarktis, Australien, Eurasien och Nordamerika.1 I mellanrummen som uppstod vid den stora superkontinentens delning uppstod Atlanten och Indiska Oceanen medan det som återstod av Panthalassa blev Stilla Havet.
70 % av jordens yta utgörs av hav. Stilla havet mellan den amerikanska och den eurasiatiska kontinenten är det största av haven. Det lägsta havsdjupet Marianergraven i Stilla havet ligger ca 11 km under havsytan.
Av den totala landytan täcks cirka 30 % av skog medan 20 % är öken. Cirka 1% utgörs av sjöar och vattendrag. Höga bergskedjor finns på flera av kontinenterna och det högsta berget Mont Everest i Himalaya sträcker sig 8,8 km över havsnivån. Bergskedjorna höjer eller sänker sig beroende på förflyttningen av kontinentalplattorna, vilket sker med en ett par millimeter per år.
Temperaturen på jorden kan skifta från minus 80 grader vid Sydpolen till över 50 plusgrader i de varmaste ökenområdena vid ekvatorn. De flesta livsformer lever i de tempererade zonerna, områden där temperaturerna inte närmar sig de extrema.
Jorden myllrar av liv och växter, vilket är tack vara den stora mängd vatten på planeten samt värmen som alstras av solljuset. Avståndet till solen är en förutsättning för vatten i flytande form. Om jorden befunnit sig betydligt närmare solen hade vattnet dunstat bort och hade jorden befunnit sig längre bort hade det frusit till is.
Regn blir till i en process som utgörs av ett kretslopp. Solvärmens får vatten i havet att avdunsta och stiga till atmosfären. Där kondenseras det och bildar moln för att i nästa fas bli nederbörd. Då återgår vattnet till haven eller kontinenterna. Nederbörd över kontinenterna faller i sjöar och vattendrag eller på marken där en del tas upp av växter medan en del hamnar i grundvattnet under marknivå.
Moln bildas över både hav och land och transporteras sedan med vindar. Nederbörden fördelas ojämnt över jorden. På vissa platser är den riklig såsom i regioner med regnskogar medan det på vissa platser nästan aldrig regnar. Särskilt ökenområden är nederbörd liten och även då regnmoln bildas i de torraste områdena förångas regnet för det mesta innan det når marken
Om medeltemperaturen på jorden stiger blir det torrare, men också blötare då mer vatten från haven kondenseras och sedan omvandlas till regn.
Att vi har årstider beror på lutningen i jordens rotation, vilket gör att norra respektive södra halvklotet värms upp mer under varsitt halvår. Bidrar till årstidsväxlingarna gör också faktumet att banan runt solen är elliptisk och under perioder befinner sig jorden något längre bort från solen (det är dock en sekundär faktor och vintern kan infalla i samband med att jordens läge är närmast solen).
