Varför är Venus hetare än Merkurius, trots att Merkurius ligger närmare solen, och vad skiljer en stenplanet från en isjätte? Här får du en tydlig överblick över Solsystemets åtta planeter, deras ordning, storlek, sammansättning och omloppstid, tillsammans med förklaringen till varför Pluto inte längre räknas som en planet.
Åtta planeter formar vårt planetsystem
- Åtta planeter kretsar runt solen i ordningen Merkurius, Venus, jorden, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus.
- De fyra innersta är stenplaneter, medan de fyra yttre är gasjättar eller isjättar.
- Jupiter är störst, medan Merkurius är minst av planeterna.
- Pluto är en dvärgplanet eftersom den inte har rensat sin omloppsbana från andra liknande objekt.
- Avstånden är enorma. Neptunus ligger i genomsnitt ungefär 30 gånger längre från solen än jorden.
Planeterna i rätt ordning från solen
Den enklaste vägen in i ämnet är att följa banorna ut från solen. De fyra första planeterna är små och steniga. Därefter kommer asteroidbältet, och längre ut hittar vi fyra mycket större planeter med tjocka atmosfärer och ofta många månar.
| Planet | Typ | Medelavstånd från solen | Diameter | Ett varv runt solen |
|---|---|---|---|---|
| Merkurius | Stenplanet | 57,9 miljoner km | 4 879 km | 88 dygn |
| Venus | Stenplanet | 108,2 miljoner km | 12 104 km | 225 dygn |
| Jorden | Stenplanet | 149,6 miljoner km | 12 742 km | 365,25 dygn |
| Mars | Stenplanet | 227,9 miljoner km | 6 779 km | 687 dygn |
| Jupiter | Gasjätte | 778,5 miljoner km | 139 820 km | 11,86 år |
| Saturnus | Gasjätte | 1,43 miljarder km | 116 460 km | 29,45 år |
| Uranus | Isjätte | 2,87 miljarder km | 50 724 km | 84 år |
| Neptunus | Isjätte | 4,50 miljarder km | 49 244 km | 164,8 år |
Avstånden anges från solens centrum till planetens genomsnittliga banläge. En astronomisk enhet, AU, motsvarar ungefär 149,6 miljoner kilometer, alltså medelavståndet mellan jorden och solen. Jag tycker att AU är ett bättre mått än kilometer när man jämför de yttre planeterna, eftersom miljardtalen annars snabbt blir svåra att överblicka.
Stenplaneterna är små men geologiskt intressanta
Merkurius, Venus, jorden och Mars har en fast yta och består huvudsakligen av metall och silikatbergarter. De ligger relativt nära solen, har högre densitet än de yttre planeterna och saknar de enorma lager av väte och helium som omger gasjättarna.
Merkurius
Merkurius är den minsta planeten och den som kretsar snabbast runt solen. Den har nästan ingen atmosfär som kan fördela värme, vilket ger mycket stora temperaturskillnader mellan dag och natt. Trots närheten till solen är Merkurius inte den hetaste planeten.
Venus
Venus är ungefär lika stor som jorden, men likheten slutar nästan där. En tät atmosfär rik på koldioxid skapar en extrem växthuseffekt, och planetens yta håller omkring 465 grader Celsius. Det gör Venus till solsystemets varmaste planet, ett tydligt exempel på att atmosfärens sammansättning kan vara viktigare än avståndet till solen.
Jorden
Jorden är den enda planet där vi säkert känner till liv. Flytande vatten på ytan, en måttlig temperatur och en atmosfär som skyddar mot en del skadlig strålning har skapat ovanligt stabila förhållanden. Månens gravitation bidrar dessutom till att stabilisera jordens rotation över lång tid.
Läs också: Hur många satelliter finns? Svaret är inte så enkelt!
Mars
Mars har en tunn koldioxidatmosfär, järnrik mark och tydliga spår av en våtare och mer aktiv historia. Där finns den stora vulkanen Olympus Mons och ett enormt ravinsystem, Valles Marineris. När jag förklarar varför Mars fascinerar forskare brukar jag lyfta fram just detta: planeten visar hur en värld kan förändras när den förlorar mycket av sin atmosfär och sitt inre geologiska driv.
Gasjättar och isjättar förändrar bilden
Jupiter och Saturnus kallas gasjättar eftersom de till största delen består av väte och helium. Uranus och Neptunus kallas isjättar eftersom deras inre innehåller större andelar vatten, ammoniak och metan i former som inte behöver likna vanlig is på jorden.
Jupiter är störst av alla planeter och har en massa som är mer än dubbelt så stor som alla andra planeter tillsammans. Dess stora röda fläck är en långlivad storm, medan planetens kraftiga magnetfält fångar laddade partiklar och skapar en intensiv strålningsmiljö.
Saturnus är mest känd för sina ringar, men ringsystem finns faktiskt runt alla fyra jätteplaneterna. Saturnus ringar består främst av isbitar och stenfragment och är mycket ljusa, vilket gör planeten särskilt lätt att känna igen i ett teleskop.
Uranus roterar nästan liggande på sidan, med en axellutning på ungefär 98 grader. Neptunus ligger längst bort och har några av de snabbaste vindarna i solsystemet. Båda planeterna ser blåaktiga ut eftersom metan i atmosfären absorberar mer rött ljus än blått.
Vad är skillnaden mellan en planet och en dvärgplanet
Den internationella astronomiska unionens definition kräver att en planet ska kretsa runt solen, ha tillräcklig massa för att bli ungefär klotformad och ha rensat sin omloppsbana från andra objekt av jämförbar storlek. Det sista kravet betyder inte att planeten har sopat bort allt, utan att dess gravitation dominerar området kring banan.
Pluto uppfyller de två första kraven men inte det tredje. Den befinner sig i Kuiperbältet, en region utanför Neptunus med många isiga kroppar, och klassas därför som dvärgplanet. Pluto har ändå stor vetenskaplig betydelse. Besök av rymdsonden New Horizons visade en komplex värld med berg, glaciärer och en tunn atmosfär.
Asteroidbältet mellan Mars och Jupiter består av rester från solsystemets tidiga utveckling. Där blev materialet aldrig samlat till en planet, bland annat på grund av Jupiters starka gravitation. Kometer kommer ofta från ännu kallare områden längre ut och kan bära på material som bevarats sedan planetsystemet bildades.
Varför kretsar planeterna i banor
Solen innehåller omkring 99,8 procent av solsystemets samlade massa. Därför dominerar dess gravitation planeternas rörelser. Planeterna dras hela tiden mot solen, men deras hastighet i sidled gör att de faller runt solen i stället för rakt in i den.
Planeternas banor är inte perfekta cirklar utan svagt elliptiska. De flesta ligger dessutom nära samma plan, eftersom de bildades ur en roterande skiva av gas och stoft runt den unga solen. Den gemensamma riktningen är ett av de tydligaste spåren efter solsystemets ursprung.
Avståndet påverkar också hur lång tid en planet behöver för ett varv. Jorden tar ett år, medan Neptunus behöver nästan 165 jordår. En person som föds på Neptunus skulle alltså inte uppleva sin första födelsedag förrän efter mer än ett och ett halvt sekel räknat med jordens kalender.
Så kan du se planeterna från jorden
De ljusaste planeterna är ofta lättare att hitta än stjärnor eftersom de lyser med ett jämnare sken. Venus och Jupiter är vanligtvis de mest iögonfallande, medan Mars känns igen på sin rödaktiga färg och Saturnus ofta kan identifieras med hjälp av ett enkelt teleskop.
- Merkurius och Venus syns nära solen och bäst strax efter solnedgången eller före soluppgången.
- Mars kan se orange eller röd ut och blir särskilt intressant när jorden och Mars ligger nära varandra i sina banor.
- Jupiter är mycket ljusstark och dess fyra största månar kan ofta ses med en vanlig kikare.
- Saturnus visar sina ringar redan i ett mindre amatörteleskop under goda förhållanden.
- Uranus kan i teorin ses utan teleskop under mycket mörk himmel, men är svår att skilja från en stjärna.
- Neptunus kräver normalt ett teleskop och noggranna stjärnkartor.
Den vanligaste missen är att leta efter planeter på måfå. Jag brukar börja med en planetapp eller en aktuell stjärnkarta, kontrollera väder och välja en plats med fri horisont. För observationer gör mörkret stor skillnad, men för Venus och Merkurius är deras läge över horisonten ofta viktigare än hur mörk platsen är.
Från Merkurius till Neptunus blir bilden komplett
Solsystemets planeter är inte en jämn samling världar, utan ett tydligt mönster. Närmast solen finns fyra kompakta stenplaneter, därefter två gasjättar och längst ut två isjättar med långa omloppstider och mycket kalla miljöer.
Det viktigaste är därför inte bara att kunna räkna upp namnen. Genom att jämföra storlek, avstånd, atmosfär och omloppstid ser man hur solsystemets struktur hänger ihop och varför jorden är både bekant och ovanlig på samma gång.
