Hur kan en planet som ligger mer än fyra miljarder kilometer bort ha de snabbaste vindarna i hela solsystemet? Neptunus är den åttonde och yttersta planeten från solen, men också en dynamisk isjätte med stormar, ringar och en måne som sannolikt fångats in från rymden. Här får du en tydlig överblick över planetens storlek, sammansättning, upptäckt, väder och hur den kan observeras från Sverige.
Det här är det viktigaste att veta om solsystemets yttersta planet
- Åttonde planeten och den längst bort från solen.
- Cirka 4,5 miljarder kilometer från solen, ungefär 30 astronomiska enheter.
- Ett dygn varar i ungefär 16 timmar, medan ett år motsvarar 165 jordår.
- Atmosfären innehåller metan, vilket bidrar till den blå färgen.
- Vindarna kan nå omkring 2 000 kilometer i timmen.
- Planeten har 16 kända månar och minst fem huvudringar.
En avlägsen isjätte med extremt väder
Neptunus tillhör gruppen isjättar, tillsammans med Uranus. Det betyder inte att hela planeten består av frusna isblock. Inom planetforskningen syftar ”is” främst på ämnen som vatten, ammoniak och metan som finns i en het och tät vätska djupt under molnen.
Planeten har ingen fast yta där en rymdsond skulle kunna landa. Atmosfären övergår gradvis i djupare lager av vätskor och komprimerat material, ovanför en mindre stenig kärna. Mer än 80 procent av massan tros bestå av dessa heta, täta ämnen.
| Egenskap | Neptunus | Jorden |
|---|---|---|
| Diameter | 49 528 kilometer | 12 742 kilometer |
| Genomsnittligt avstånd från solen | 4,5 miljarder kilometer | 150 miljoner kilometer |
| Dygnets längd | Cirka 16 timmar | Cirka 24 timmar |
| Årets längd | 165 jordår | 1 jordår |
| Axellutning | Cirka 28 grader | Cirka 23,5 grader |
Avståndet gör att solljuset behöver ungefär fyra timmar för att nå fram. Därför är solljuset där omkring 900 gånger svagare än vid jorden. Trots det är atmosfären långt ifrån stillsam. Vindarna är de snabbaste som uppmätts på någon planet och kan nå cirka 2 000 kilometer i timmen.
Varför planeten är blå och aldrig riktigt lugn
Den blå färgen kommer framför allt från metan i atmosfären. Gasen absorberar rött ljus och släpper tillbaka mer blått ljus, vilket ger den karakteristiska färgen. Bilderna kan ändå vara lite missvisande, eftersom färger ibland förstärks för att göra moln och stormar lättare att se.
Atmosfären består främst av väte och helium, med en mindre mängd metan. Under de ljusa molnen finns ett turbulent vädersystem där olika lager rör sig med mycket höga hastigheter. Jag tycker att det mest fascinerande här är kontrasten mellan den svaga solenergin och den enorma aktiviteten i atmosfären.
Läs också: Jupiter - Mer än bara en planet: Månar, ringar & mysterier
Mörka fläckar kommer och går
Rymdsonden Voyager 2 upptäckte 1989 en stor mörk storm som fick namnet Great Dark Spot. Den var tillräckligt stor för att rymma hela jorden, men försvann senare. Nya mörka fläckar har därefter dykt upp på andra platser, vilket visar att de är tillfälliga vädersystem snarare än permanenta kännetecken.
Astronomer har också kunnat studera en mörk fläck från jorden med ESO:s Very Large Telescope. Det är viktigt eftersom planeten bara har besökts av en rymdsond, och markbaserade observationer ger forskarna ett sätt att följa förändringar över tid.
Upptäckten byggde på matematik före teleskopet
Den första säkra upptäckten gjordes den 23 september 1846, när Johann Gottfried Galle observerade planeten från observatoriet i Berlin. Men arbetet började tidigare. Astronomer hade sett att Uranus inte rörde sig exakt som beräkningarna förutsade och misstänkte därför att en ännu mer avlägsen planet påverkade dess bana.
John Couch Adams i Storbritannien och Urbain Le Verrier i Frankrike räknade oberoende av varandra ut var den okända världen borde finnas. Le Verrier skickade sina beräkningar till Galle, som hittade planeten under sin första söknatt. Det gjorde den till den första planeten som upptäcktes genom matematiska förutsägelser.
Namnet kommer från Neptunus, havsguden i romersk mytologi. Det passar en blå planet långt ute i solsystemets mörka ytterzon. Galileo hade faktiskt sett den redan 1612 och 1613, men tolkade den som en vanlig stjärna eftersom den rörde sig så långsamt mot bakgrunden.
Dygn, årstider och en bana som tar 165 år
Ett dygn på planeten är förhållandevis kort och varar i ungefär 16 jordtimmar. Däremot tar ett varv runt solen 165 jordår. Det innebär att en människa aldrig skulle kunna uppleva mer än en liten del av en hel omloppsbana.
Axeln lutar cirka 28 grader, ungefär som jordens. Därför finns årstider även där, men varje årstid varar i mer än 40 år. Skillnaden är att solskenet är mycket svagare och atmosfären fungerar på ett helt annat sätt än på jorden.
Ibland befinner sig Pluto närmare solen än den åttonde planeten. Det beror på Plutos mer utdragna bana och ändrar inte planetens status som solsystemets yttersta planet. Pluto är klassificerad som en dvärgplanet, medan den här världen uppfyller kriterierna för en planet.
Månen Triton och ringarna avslöjar en våldsam historia
Planeten har 16 kända månar, men Triton är den klart mest intressanta. Den rör sig runt planeten i motsatt riktning jämfört med planetens rotation, en så kallad retrograd bana. Det talar för att Triton inte bildades tillsammans med planeten utan senare fångades in av dess gravitation.
Triton är extremt kall, med temperaturer omkring minus 235 grader Celsius. Voyager 2 upptäckte ändå gejsrar som sprutade upp kväverikt ismaterial flera kilometer över ytan. Den kombinationen av djup kyla och geologisk aktivitet gör månen till ett viktigt mål för framtida forskning.
Ringsystemet är svagare än Saturnus, men långt ifrån obetydligt. Det finns minst fem huvudringar med namn som Galle, Le Verrier, Lassell, Arago och Adams. I den yttersta ringen finns dessutom ljusare bågar där dammet verkar ligga samlat i stället för att spridas jämnt.
För en observatör från jorden är ringarna för svaga för att synas i ett vanligt amatörteleskop. Vetenskapligt är de däremot värdefulla, eftersom deras struktur kan avslöja hur månar och gravitation påverkar materialet runt planeten.
Så kan du försöka observera planeten från Sverige
Den är inte synlig för blotta ögat. För att hitta den behöver du åtminstone ett teleskop, en aktuell stjärnkarta och en plats med så lite ljusföroreningar som möjligt. Ett mörkt område utanför städer gör större skillnad än många nybörjare tror.
- Välj en klar kväll och kontrollera planetens aktuella position i en astronomisk app eller stjärnkarta.
- Ställ dig på en plats med fri sikt och låt ögonen vänja sig vid mörkret.
- Använd ljusa stjärnor i närheten som vägledning, eftersom planeten ser ut som en mycket svag punkt.
- Kontrollera observationen flera gånger. En planet flyttar sig långsamt mot stjärnbakgrunden, medan stjärnorna behåller sina inbördes positioner.
Jag skulle inte börja med förväntningen att få se dramatiska stormar eller tydliga ringar. Fördelen med observationen ligger snarare i att identifiera en mycket avlägsen värld med egna ögon genom teleskopets optik. En bra stjärnkarta och tålamod betyder mer än en dyr utrustning.
Det yttersta perspektivet gör planeten extra intressant
Den här isjätten är både en konkret planet och en påminnelse om hur stort solsystemet är. På avståndet 30 astronomiska enheter blir solljuset svagt, året nästan ofattbart långt och vädret ändå våldsamt snabbt.
Det viktigaste att ta med sig är att den inte är en kall, passiv kula vid solsystemets kant. Den har en aktiv atmosfär, tillfälliga stormar, märkliga ringbågar och en måne som kan ha kommit från en annan del av rymden. Just kombinationen av avlägsenhet och dramatik gör planeten till ett av de mest intressanta studieobjekten i vårt planetsystem.
