Planeterna i solsystemet - från Merkurius till Neptunus

När man blickar upp mot himlen är det lätt att se solsystemet som en enkel rad av ljuspunkter. I själva verket är planeterna mycket olika världar, från den heta, lufttomma Merkurius till den iskalla Neptunus, och deras ordning säger mycket om hur solsystemet bildades. Här får du en tydlig överblick över de åtta planeterna, deras egenskaper, skillnaden mellan stenplaneter och jätteplaneter samt varför Pluto inte längre räknas som en planet.

Vad räknas som en planet?

I vardagligt språk är en planet en stor himlakropp som kretsar kring en stjärna och inte lyser av sitt eget ljus. Det är en bra grundförklaring, men den astronomiska definitionen är mer precis. En planet ska kretsa kring solen, ha tillräcklig massa för att bli ungefär rund av sin egen gravitation och ha rensat sin omloppsbana från andra jämnstora objekt.

Den sista punkten betyder inte att planeten färdas genom ett helt tomt område. Jorden har till exempel asteroider och små partiklar i närheten. Skillnaden är att jordens gravitation dominerar sin omloppszon, medan Pluto delar sin region med många andra objekt i Kuiperbältet.

Utanför vårt solsystem finns exoplaneter, alltså planeter som kretsar kring andra stjärnor. Där kan forskare inte alltid undersöka ytan direkt, utan använder bland annat små förändringar i stjärnans ljus eller rörelse för att upptäcka dem.

Planeterna i rätt ordning från solen

Den enklaste minnesregeln är att börja nära solen och röra sig utåt. Avstånden och omloppstiderna ökar kraftigt, vilket gör att ett år på Neptunus motsvarar nästan 165 jordår.

Diametrarna är avrundade medelvärden. Tabellen visar också en viktig sak som ofta försvinner i förenklade bilder: Jupiter är större än alla andra planeter tillsammans i volym, medan Neptunus ligger längst bort av de åtta.

De fyra stenplaneterna

Merkurius, Venus, jorden och Mars består huvudsakligen av berg och metall. De har fasta ytor och är betydligt mindre än de yttre jättarna. Eftersom de bildades nära solen fanns mindre mängder lättare ämnen som väte och helium tillgängliga där.

Merkurius har nästan ingen atmosfär som kan hålla kvar värme, vilket ger mycket stora temperaturskillnader mellan dag och natt. Venus är däremot insvept i en tät koldioxidatmosfär. Den kraftiga växthuseffekten gör planeten till solsystemets varmaste planet, med en yttemperatur kring 465 grader Celsius.

Jorden är den enda värld där vi säkert känner till liv. Mars är mindre och kallare, men har tydliga spår av att flytande vatten kan ha funnits på ytan i det förflutna. Det är en viktig anledning till att Mars fortfarande står i centrum för mycket planetforskning.

Läs också: Ströljus i teleskop - Så får du skarpa bilder av solsystemet

De fyra stora yttre världarna

Jupiter och Saturnus är gasjättar som till största delen består av väte och helium. De saknar en fast yta som en människa skulle kunna stå på. Trycket och temperaturen ökar i stället snabbt nedåt i deras atmosfärer.

Uranus och Neptunus kallas isjättar eftersom de innehåller större andelar vatten, ammoniak och metan i djupare lager. Här betyder ”is” inte att ytan är täckt av vanlig frusen is, utan syftar på ämnenas kemiska klassificering i planetens inre.

Vad skiljer planeterna åt?

Storlek är bara en del av bilden. Jag tycker att den mest användbara jämförelsen handlar om byggnad, atmosfär och avstånd från solen. Dessa tre faktorer förklarar varför två planeter kan se lika ut på avstånd men ha helt olika miljöer.

• Merkurius är liten, tät och nästan utan atmosfär.
• Venus liknar jorden i storlek men har ett extremt varmt och trycksatt klimat.
• Jorden har flytande vatten på ytan och en atmosfär där liv kan utvecklas.
• Mars är kall, torr och dammig, men har polarisar och geologiska spår av äldre vatten.
• Jupiter har den största massan och ett stormsystem som har observerats i århundraden.
• Saturnus är mest känd för sina ringar, som består av is, sten och damm.
• Uranus roterar nästan liggande på sidan med en axellutning på ungefär 98 grader.
• Neptunus har några av solsystemets kraftigaste vindar, trots att den får mycket lite solljus.

En vanlig missuppfattning är att avståndet från solen ensamt bestämmer temperaturen. Venus visar varför det är fel. Den ligger längre bort än Merkurius, men den tjocka atmosfären fångar värme så effektivt att ytan blir mycket hetare.

Hur bildades solsystemet?

Solsystemet började formas för ungefär 4,6 miljarder år sedan ur ett roterande moln av gas och stoft. När gravitationen drog ihop materialet samlades nästan all massa i mitten och bildade solen. Runt den unga solen plattades resten ut till en skiva.

I den inre delen av skivan var temperaturen hög. Där kunde främst metall och sten klumpa ihop sig till de fyra mindre stenplaneterna. Längre bort var det kallare, och där kunde is bidra med mer material. De yttre planeterna växte därför sig mycket större och kunde dra till sig stora mängder gas.

Alla objekt blev inte planeter. Mellan Mars och Jupiter finns asteroidbältet, där Jupiters starka gravitation gjorde det svårt för materialet att samlas till en enda stor kropp. Längre ut finns Kuiperbältet med isrika objekt, däribland Pluto.

Det här är också varför planeterna huvudsakligen kretsar i samma platta område runt solen. De föddes ur samma roterande skiva, även om gravitationsmöten senare förändrade vissa banor och axellutningar.

Varför räknas Pluto som dvärgplanet?

Pluto omklassificerades 2006 efter att astronomer hittat flera andra stora objekt i samma yttre region. Den uppfyller två av planetdefinitionens krav: den kretsar kring solen och är tillräckligt massiv för att vara nästan rund. Däremot har den inte rensat sin omloppsbana.

Det gör inte Pluto oviktig. Tvärtom är den en fascinerande dvärgplanet med berg, kväveis och en tunn atmosfär som förändras när Pluto rör sig närmare eller längre från solen. Den tillhör en större grupp av små världar som hjälper forskare att förstå solsystemets ytterkanter.

Andra erkända dvärgplaneter är Ceres, Eris, Haumea och Makemake. Ceres är särskilt intressant eftersom den ligger i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter, medan de övriga huvudsakligen hör hemma i det yttre solsystemet.

Vad kan man se från Sverige?

Alla åtta planeter är inte lika lätta att se från Sverige. Venus syns ofta tydligt nära soluppgång eller solnedgång och kallas därför ibland för morgon- eller aftonstjärnan. Jupiter är också ett lätt mål för blotta ögat när den står bra till, medan Saturnus vanligtvis kräver lite mer tålamod men kan ses utan teleskop under mörka förhållanden.

Merkurius är svårare eftersom den alltid håller sig nära solen på himlen. Uranus kan i teorin ses med blotta ögat under mycket mörk himmel, men i praktiken behövs oftast kikare eller teleskop. Neptunus kräver teleskop och en noggrann positionsangivelse.

För egen del tycker jag att det viktigaste vid stjärnskådning är att börja enkelt. En mörk plats, en fri horisont och en app eller stjärnkarta gör större skillnad än ett dyrt teleskop. Först när man vet vilka objekt man faktiskt vill följa blir det lättare att avgöra vilken utrustning som är värd pengarna.

Planeterna rör sig dessutom mot bakgrund av stjärnorna, så deras synlighet förändras under året. En planet kan vara väl synlig en månad och nästan omöjlig att hitta några veckor senare, beroende på dess läge i förhållande till solen och jorden.

Från åtta banor till en större kosmisk karta

Det mest användbara sättet att minnas solsystemet är att kombinera ordningen med skillnaderna mellan planettyperna. Börja med de fyra stenplaneterna nära solen, fortsätt med gasjättarna och avsluta med isjättarna längst ut.

Det ger också en bättre bild av vad astronomi faktiskt handlar om. En planet är inte bara en punkt på en lista, utan resultatet av gravitation, kemi, geologisk utveckling och miljarder år av förändring. När jag jämför världarna med varandra blir det tydligt att jorden inte är intressant för att den ligger i mitten, utan för att den råkar ha fått en ovanligt gynnsam kombination av vatten, atmosfär och stabilitet.