En svensk fysiker tog sig från partikelfysik vid CERN till den internationella rymdstationen och blev Sveriges första astronaut. Här går jag igenom hans utbildning, vägen till ESA, de två rymdfärderna, rymdpromenaderna och vad han arbetar med efter astronautkarriären.
Det viktigaste om Sveriges första astronaut
- Född: 18 mars 1957 i Stockholm.
- Utbildning: Teknisk fysik vid KTH och doktorsexamen i experimentell partikelfysik.
- ESA: Antogs till den europeiska astronautkåren 1992.
- Rymdfärder: STS-116 år 2006 och STS-128 år 2009.
- Rymdpromenader: Fem stycken med totalt 31 timmar och 54 minuter utanför rymdstationen.
- Efter rymden: Professor i rymdfart och knuten till KTH:s rymdverksamhet.
Från Stockholm och partikelfysik till astronautkåren
Christer Fuglesang föddes i Stockholm den 18 mars 1957. Redan under gymnasiet växte intresset för naturvetenskap, men astronautyrket var inte någon självklar barndomsdröm. Det som drev honom var framför allt nyfikenheten på fysik och viljan att förstå hur naturen fungerar på den mest grundläggande nivån.
Efter Bromma gymnasium började han läsa teknisk fysik vid Kungliga Tekniska högskolan. Han tog examen 1981 och disputerade i experimentell partikelfysik vid Stockholms universitet 1987. Forskningen förde honom till CERN i Genève, där han arbetade med experiment som studerade protoner, antiprotoner och den så kallade CP-symmetrin hos kaonpartiklar.
Det är en viktig del av hans bakgrund. Han kom alltså inte till rymdprogrammet främst som pilot, utan som forskare med djup fysikkompetens. Jag tycker att just den kombinationen förklarar varför hans karriär blivit så intressant. Han kunde både hantera avancerad teknik och förstå de vetenskapliga frågor som rymdresorna skulle bidra till att besvara.
Hur blev han Sveriges första astronaut
År 1992 valdes Fuglesang ut till ESA:s astronautkår. Urvalet var hårt och följdes av flera års utbildning i bland annat rymdfarkostsystem, medicin, överlevnad och rymdpromenader. Han tränade även i Ryssland inför möjliga uppdrag kopplade till rymdstationen Mir och fortsatte senare sin utbildning vid NASA:s Johnson Space Center i Houston.
En vanlig missuppfattning är att han skulle ha varit rysk kosmonaut eftersom han tränade i Ryssland. Det stämmer inte. Han var ESA-astronaut och flög senare som uppdragsspecialist med den amerikanska rymdfärjan Discovery.
Vägen från forskare till astronaut tog över ett decennium. Under tiden arbetade han med teknik för den internationella rymdstationen, experiment om strålning och planering av rymdpromenader. Den praktiska erfarenheten blev avgörande när han till slut fick ett konkret flyguppdrag.
STS-116 gjorde honom historisk
Den första rymdfärden genomfördes med Discovery på uppdraget STS-116. Färden startade i december 2006 och gick till ISS, där besättningen skulle bygga ut stationens fackverksstruktur och koppla in nya solpaneler, radiatorer och elektriska system.
| Uppdrag | År | Huvuduppgift | Rymdpromenader |
|---|---|---|---|
| STS-116, Celsius | 2006 | Utbyggnad och omkoppling av ISS:s elsystem | 3 |
| STS-128, Alissé | 2009 | Underhåll, lastleveranser och byte av ammoniaktank | 2 |
Uppdraget blev mer komplicerat än planerat när en solpanel på stationen fastnade under ut vecklingen. Därför lades en oplanerad tredje rymdpromenad till. Fuglesang och NASA-astronauten Robert Curbeam arbetade då med att frigöra panelen och slutföra installationen av stationens nya kraftsystem.
Totalt tillbringade besättningen nästan tretton dygn i rymden. Fuglesang genomförde tre rymdpromenader och fick därmed praktisk erfarenhet av en av de mest riskfyllda arbetsmiljöerna människor någonsin har arbetat i. Det är lätt att fokusera på själva uppskjutningen, men det var arbetet utanför stationen som gjorde uppdraget särskilt krävande.
Den andra resan blev ett tekniskt arbetsuppdrag
Fuglesang återvände till ISS med Discovery på STS-128 i augusti 2009. Den andra resan pågick i ungefär två veckor och handlade främst om att leverera utrustning, flytta forskningslast och underhålla stationens yttre system.
En av de viktigaste uppgifterna var att byta en ammoniaktank som ingår i stationens kylsystem. Tanken vägde omkring 500 kilogram, vilket gjorde arbetet till en avancerad kombination av precisionsarbete, robotarmsteknik och fysisk uthållighet i rymddräkt.
Under uppdraget installerade Fuglesang och hans kollegor också GPS-antenner, bytte komponenter i stationens styrsystem och förberedde kablage inför framtida delar av ISS. Han ansvarade dessutom för mycket av arbetet med att få lasten ur Leonardo-modulen och på rätt plats inne på stationen.
De två rymdpromenaderna under STS-128 tog hans totala antal till fem. Sammanlagt arbetade han 31 timmar och 54 minuter utanför rymdstationen. Det gjorde honom till en av Europas mest erfarna rymdpromenadsexperter vid den tiden.
Vad gjorde honom betydelsefull för svensk rymdfart
Den historiska betydelsen ligger inte bara i att en svensk medborgare för första gången nådde rymden. Fuglesangs karriär visade också hur svensk forskning, teknisk utbildning och internationellt rymdsamarbete kan hänga ihop i praktiken.
Han var först svensk i rymden, men uppdragen var europeiska och internationella från början till slut. ESA, NASA, Ryssland och ett stort antal forskningsinstitutioner bidrog till utbildningen, tekniken och planeringen. Det är en bra påminnelse om att bemannad rymdfart sällan är ett nationellt projekt i enkel mening.
Hans rymdfärder fick också betydelse för intresset för naturvetenskap i Sverige. Föreläsningar, skolbesök och offentliga framträdanden gjorde abstrakta områden som partikelfysik, strålning och orbitalteknik mer begripliga. Jag ser det som en av hans viktigaste insatser. En förebild behöver inte förenkla vetenskapen till underhållning, utan kan visa att avancerad kunskap faktiskt går att nå.
Det finns dessutom en vetenskaplig koppling till hans eget arbete i rymden. Han deltog i experiment om kosmisk strålning och de ljusblixtar som vissa astronauter upplever i synfältet när energirika partiklar träffar ögat. Fenomenet kallas ibland fosfener och visar hur rymdmiljön påverkar människokroppen på sätt som är svåra att studera på jorden.
Vad arbetar han med efter astronautkarriären
Efter sin andra rymdfärd fortsatte Fuglesang att arbeta inom ESA och återvände senare till Sverige. Vid KTH är han professor i rymdfart och har haft en central roll i universitetets rymdverksamhet, bland annat genom KTH Rymdcenter.
Hans arbete efter rymdfärderna har rört sig mellan undervisning, forskning och teknisk utveckling. Han undervisar bland annat om bemannad rymdfart och rymdtekniska system, samtidigt som han fortsätter att bidra till diskussionen om framtidens rymdprojekt.
Ett område som fått uppmärksamhet är forskning kring ett möjligt solparasoll i rymden. Tanken är att ett sådant system skulle kunna påverka mängden solstrålning som når jorden och därmed moderera den globala uppvärmningen. Det är inte en färdig klimatlösning, utan ett tekniskt och politiskt omstritt koncept med stora risker och osäkerheter.
Här tycker jag att det är klokt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Fuglesangs erfarenhet ger tyngd åt tekniska diskussioner om rymden, men även en välutbildad astronaut kan inte göra spekulativa klimatlösningar mogna över en natt. Forskningens värde ligger ofta i att pröva vad som är möjligt, vad som är farligt och vad som inte håller.
Det som gör Fuglesangs rymdhistoria större än två uppskjutningar
Christer Fuglesang blev känd genom två rymdfärder, men hans historia handlar om mer än datumen för uppskjutning och landning. Den visar hur partikelfysik, ingenjörskonst och internationellt samarbete kan leda till uppdrag som tidigare verkade osannolika.
För den som vill förstå svensk rymdfart är hans karriär därför en bra ingång. Börja med utbildningen och forskningen, följ sedan hur astronautträningen förändrade hans yrkesroll och studera till sist de konkreta uppgifterna på ISS. Då blir det tydligt att en astronaut inte bara åker upp i rymden, utan arbetar som forskare, tekniker, problemlösare och lagspelare under mycket extrema villkor.
